karlekrules

Jag måste slänga ut en känsla eller två, för dig att förstå, att jag vill inte mer, känna vad du inte ser. Du älskar mig inte, men jag älskar dig, kärleken suger. Jag har länge funderat på att skriva en diktsamling. Jag har länge funderat på att skriva en novell. Jag har inte plockat upp pennan på veckor. Jag skriver för hand. På så sätt känns det mer autentiskt. Sedan växlar jag över till dator. Jag har notes överallt, jag är (http://www.xn--krleken-5wa.com/) tankespridd, mina tankar finns överallt, glöms bort, tappas bort, försvinner, avdunstar. När jag fångar en gammal tanke, en gammal dikt, eller vers på en bit papper, så har ofta dess själ förlorats. Innebörden är inte längre densamma, den innehåller inte min kärlek och själ längre, det är bara ord på ett papper. Tyvärr är det så, att en tanke aldrig lyckas bli lika bra på papper, eller en skärm, eller någonannanstans som hur den är i mitt huvud i den sekund som den produceras. Så fort den släpps ut, så försvinner en del av magin, och ju längre tid det går, desto blekare blir den. Mitt minne spelar ett spratt med mig. Mina tankar överflödas med en blanding av minnen, hallucinationer och drömmar. Jag kan snart inte skilja på vilka som är vilka, vilka som är äkta, och vilka som är oäkta. Hade jag gått till en läkare av något slag, så skulle jag säkerligen bli diagnotiserad. Med vad vet jag inte. Jag spenderar inte tid på att tänka på i vilka fack samhället gärna hade placerat mig i. Jag bryr mig inte. Jag försöker leva som en fri själ så mycket jag kan. Men för evigt kommer jag vara duvan som har fastnat med vingen i en ståltråd. Sätt mig fri, kommer jag att skrika, men världen kommer inte att förstå mig. Du är fri (länk) kommer de att säga och rynka på ögonbrynen, skaka på huvudet i oförstånd. Ingen kan förstå, för jag är ensam. Jag är ensam fånge, fångad av oförstånd, okunskap och glömska. Glömska om hur det är att vara fri på riktigt. Att älska obegränsat, att älska livet. Livet är dött. Det finns inte längre. Vi går på ström, vi lever längre, men lever vi? Vi finns, vi lever inte. Vår existens är fysisk, inte själslig. Själarna har mörknat och håller på att dö. Detta är sista chansen. Var med och rädda din själ. Var rädd om kärleken, var rädd om friheten.