karlekrules

Jag måste slänga ut en känsla eller två, för dig att förstå, att jag vill inte mer, känna vad du inte ser. Du älskar mig inte, men jag älskar dig, kärleken suger. Jag har länge funderat på att skriva en diktsamling. Jag har länge funderat på att skriva en novell. Jag har inte plockat upp pennan på veckor. Jag skriver för hand. På så sätt känns det mer autentiskt. Sedan växlar jag över till dator. Jag har notes överallt, jag är (http://www.xn--krleken-5wa.com/) tankespridd, mina tankar finns överallt, glöms bort, tappas bort, försvinner, avdunstar. När jag fångar en gammal tanke, en gammal dikt, eller vers på en bit papper, så har ofta dess själ förlorats. Innebörden är inte längre densamma, den innehåller inte min kärlek och själ längre, det är bara ord på ett papper. Tyvärr är det så, att en tanke aldrig lyckas bli lika bra på papper, eller en skärm, eller någonannanstans som hur den är i mitt huvud i den sekund som den produceras. Så fort den släpps ut, så försvinner en del av magin, och ju längre tid det går, desto blekare blir den. Mitt minne spelar ett spratt med mig. Mina tankar överflödas med en blanding av minnen, hallucinationer och drömmar. Jag kan snart inte skilja på vilka som är vilka, vilka som är äkta, och vilka som är oäkta. Hade jag gått till en läkare av något slag, så skulle jag säkerligen bli diagnotiserad. Med vad vet jag inte. Jag spenderar inte tid på att tänka på i vilka fack samhället gärna hade placerat mig i. Jag bryr mig inte. Jag försöker leva som en fri själ så mycket jag kan. Men för evigt kommer jag vara duvan som har fastnat med vingen i en ståltråd. Sätt mig fri, kommer jag att skrika, men världen kommer inte att förstå mig. Du är fri (länk) kommer de att säga och rynka på ögonbrynen, skaka på huvudet i oförstånd. Ingen kan förstå, för jag är ensam. Jag är ensam fånge, fångad av oförstånd, okunskap och glömska. Glömska om hur det är att vara fri på riktigt. Att älska obegränsat, att älska livet. Livet är dött. Det finns inte längre. Vi går på ström, vi lever längre, men lever vi? Vi finns, vi lever inte. Vår existens är fysisk, inte själslig. Själarna har mörknat och håller på att dö. Detta är sista chansen. Var med och rädda din själ. Var rädd om kärleken, var rädd om friheten.

Det här med kärleken är riktigt knepigt. Jag har träffat en kille ett tag. Vi slutade dejta. vi slutade prata. Vi tog upp kontakten igen. Min kärlek växte igen. Den där pirriga spänningen kom tillbaka. Jag var kär igen. Han var.. någonting? Jag älskade med hella mitt hjärta, min själ, min kropp. Han älskade inte. Han bara var där för stunden och gick med på whatever. Han var whatever. Hade jag försvunnit en dag hade han inte märkt någonting. Han hade bara ersatt mig med någon annan, det var vad svensk kärlek och sommar betydde för honom. För honom är sex kärlek är det för mig. Men det visste inte jag. Det visste inte han. Han vet fortfarande inte. Han bryr sig inte. Han vet bara vad han fick och vad han ville ha. Vad jag trodde och tyckte och kände och ville har han aldrig tänkt på. Han har inte känt samma smärta som jag. Det är vad min kärlek fick genomlida.

Det var en gång en ung tjej, full av hopp och tro på kärleken. För henne var allt gult, blått, rosa, och lila-färgat, hela världen bestod av glada smileys och glass och höga rosa moln av sockervadd. Hon väntade ivrigt på han som skulle komma och dela hennes värld med henne. Hon såg honom överallt, han fanns i molnen, i löven, i pölarna på marken, i bäcken i gräset, i ögonen på andra, i spegeln, i drömmarna... Men tyvärr inte i verkligheten.

En dag träffade hon honom. Han bodde långt bort. I ett annat land. I en annan världsdel. Med sex timmars tidsskillnad reste dem varje dag bak och fram i tiden, pratade om frukost och middagar och dagsplaner och gårkvällens upplevelser, om saknaden och lusten som växte och växte. Det var spännande. Det var pirrigt. Hon längtade och hon älskade denna längtan. Hon var kär i den. I längtan. http://www.xn--krleken-5wa.com/. Varje morgon öppnade hon ögonen och mindes. Mindes honom och deras senaste konversation, deras senaste minne. Hon log. Hon log också när hon la sig till sängs om kvällen. Han var den sista tanken i hennes huvud innan allt stängdes av och blev mörkt. Och så fortsatte det, dag efter dag. Det gjorde ingenting att förhållandet bestod av sms, samtal, chattande på alla möjliga hemsidor och länkar man skulle kunna tänka sig, allt för att hålla variationen i gång. Hon och han och utrymmet emellan dem som fylldes av oändliga vågor av skratt, gråt, pirr, och längtan. Hela världen handlade om dem, varenda sång var deras, varenda land, stad och by var deras att upptäcka - ingenting var omöjligt, allt var nåbart i detta land bland rosa sockervaddsmoln. Det spelade ingen roll hur mycket än hennes vänner och familj försökte banka in verklighetens bild i henne, hon var hypnotiserad och försvunnen, för att aldrig återvända.

När det väl bröt ihop med honom, helt enkelt för att det kom fram att bara hon och ingen annan förstår hennes värld. Först var det vännerna och familjen som emotsatte sig iden och sedan blev det också han. Det visade sig att han bara var mänsklig, han hade fallit för den klassiska typen av förälskelse som går över liksom en feber svalnar... Det dröjde inte länge innan hon förstod att hon var ensam och skulle förbli det för all evighet...

Det var länge sedan jag pratade om kärlek med mina vänner, eller med någon för den delen, men nu är det dags igen känner jag. Jag har kännt mig vuxen och haft annat att tänka på, men detta är ett ämne som följer en under nästan hela livet. Kärleken förföljer en överallt och det finns inget sätt att undvika det. Men nu är jag så trött så att jag knappt kan koppla det ena till det andra och jag ser allmänt nerdrogad ut. Det är oftast då, konstigt nog, dessa stora livsviktiga och filosofiska frågor dyker upp i mitt huvud. Det är då jag reflekterar kring livet, kärleken, meningen med livet och vad kärlek är för något. Min kärlek, eller min definition på kärlek är i alla fall typ samma sak som många hade sagt att gud är för dem. Eller religion. Det är en sorts religion. Jag tror på kärleken.